Karaktär

Läste på kolhydrater i fokus om en lymfareningskur. Koka en liter vatten med fem hela nejlikor och tre lagerblad och drick under dagen. Ska man göra i tre veckor. Jag provar. Det smakar te ungefär så det funkar ju att dricka.

Ute är det vackert frostvitt och jag ska nog ta mig en promenad. Skriver nog för det är en massa saker jag borde göra. Just nu har jag ingen större lust att jobba. Jag vill mysa, ha jul och pyssla istället.

Jag är glad för att jag har upptäckt det här. Ja jag har skrivit det förut men så är det ju. För första gången i mitt överviktiga liv har jag hittat ett sätt som funkar. Det känns så rätt. Jag har alltid varit en frisk person trots min övervikt men nu inser jag ju att det har funnits många små problem som jag inte direkt har sammankopplat med övervikten och kosten förut. Hela tiden upptäcker jag små saker som blivit bättre. Det gör ju att det inte är ett dugg svårt att fortsätta äta så här. Visst händer det att jag blir lite sugen ibland men det är lätt att tänka klart och säga nej tack. Jag vet inte ens vad det verkligen är jag är sugen på. Som igår när barnen åt varsin dajmbit. Jag funderade ett ögonblick på om jag skulle ta en. Liksom undermedvetet. Av gammal vana. Inte för att jag verkligen ville ha.

När jag var liten så pratades det mycket om karaktär. Alla sa att min syster hade sån karaktär som kunde låta bli att äta godis. Jag hade ingen karaktär för jag ville vräka i mig. Jag har under hela mitt liv saknat den där karaktären trots att jag vid många andra tillfällen verkligen kunnat hålla fast vid saker utan problem. Så skönt det är nu att förstå att det inte har berott på någon svaghet från min sida utan att jag inte har "tålt" den mat jag har ätit. Den har triggat igång mitt hemska sug och jobbiga hunger. Jag ser ju att min dotter är som jag. Min son har aldrig haft dessa problem, han är en annan sort. Men min älskade lilla dotter har haft samma desperata blick som jag och ätit bröd, kakor och godis med samma frenesi som jag. Och hur det tröstar mitt arma modershjärta när jag ser vad bra mat gör för henne. Hur hon lugnt kan äta lagom mycket och nöja sig med det. Hur hon kan ta en kaka och sedan gå iväg och leka istället för att hänga över kakfatet.

Det känns som att jag vill tacka någon, men vem? Tack i alla fall, för att jag upptäckte det här medan barnen är någorlunda små och innan jag fått för stora problem.

Så, nu är det bara resten av världen kvar.